Ceremonin – en film om kärlek och vänskap

Jag har varit och sett filmen Ceremonin av Lina Mannheimer. Jag är förundrad. Full av undran och beundran. Ett fullständigt underbart och vackert porträtt av Catherine Robbe-Grillet, människor förenade till henne på olika sätt, deras inbördes relationer, och utövning av S/M. Filmen blandar intervjuer med dessa personer om deras läggning och relationer med scener där man får se när de utövar olika maktlekar.

Kontrasten mellan intervjuerna, som skulle kunna vara ur vilken dokumentärfilm som helst, och S/M-scenerna som utspelar sig i några slags flotta slotts-aktiga atmosfärer i viktoriansk stil, blir konstnärligt snyggt och kraftfullt. Som när en man berättar hur han mest av allt i hela världen vill vara ägd av Robbe-Grillet och har drömt om att hon ska brännmärka honom med hennes initialer, och sen visas en scen där en kvinna dominerar två fullvuxna män till att kackla som hönor. Det som sägs i intervjuerna, om att vilja hänge sig själv till någon annan som undergiven och att i sin tur få den bekräftelsen som dominatris, blir så påtagligt och naket när man får se hur det i verkligheten kan komma till uttryck. Hur du faktiskt kan bli ett djur om den du hängett dig åt säger till dig att vara ett djur. Säger hon dansa, så dansar du.

Filmen knyter ihop BDSM med de enklaste och grundläggande känslorna som alla människor kan relatera till, som kärlek, vänskap, tillgivenhet och lust. Att känna en sån otrolig stark känsla av att göra allt för en annan person, vilja vara till för någon annan, att vara i dennes omhändertagande händer, att existera bara för den personen. Bara det att det rör sig om S/M-relationer, där detta inte visar sig genom att man ger varandra en ring på fingret, utan genom den att få sin älskades initialer inbrända i sin hud.

Detta kan tyckas som radikalt och en ”extrem” form av BDSM, vilket jag nog skulle vilja hävda att filmen också visar. De relationerna personerna som intervjuas har med  varandra och den utlevnad som visas är inte lite lek i sängkammaren. Det här är en sexualitet, ett begär,en passion, en läggning, en livsstil. Det är ett begär som många av de intervjuade identifierar sig med och ser som en del av dem själva. Det är ett sätt att älska på, att ha sex på och ha relationer med andra människor.

För mig blev därför filmvisningen stark och personligt emotionell. Den berörde en del hos mig som jag fortfarande inte förstår mig på. Den delen hos mig själv som är så starkt undergiven. Som att jag exempelvis var hemma hos en man där jag i en hel dag satt i en position på golvet framför honom, städade hela hans lägenhet för att han sen skulle inspektera och bedöma min städning, få straff eller beröm för mitt utförande, och att sen återgå till min plats på golvet framför honom. Vi rörde aldrig varandra fysiskt under hela den dagen. Jag förstår fortfarande inte varför jag finner ett existentiellt välbefinnande av att vara någon annan så undergiven. Den delen av begäret hos mig som inte är sexuell över huvud taget, utan den del av mig som jag bara själsligt mår bra av.

Det var befriande och rent ut sagt helt jäkla fantastiskt att få se denna del av mig skildras i en film. En respektfull, ickestigmatiserad skildring som berättas av utövarna själva. Ett hål inom filmvärlden som precis fyllts upp. 

Filmen visas på lite olika biografer här och var i landet, jag rekommenderar den starkt.


2 svar på Ceremonin – en film om kärlek och vänskap

  1. Dobesh@hotmail.com'
    stories 9 mars, 2015 kl 22:33 #

    And so why don’t we have a look and see what makes Charlie Bronson tick, and exactly how he has ended up as Britain’s most infamous offender.

  2. Loverde@hotmail.com'
    UK Business News 7 mars, 2015 kl 01:27 #

    Now, at the age of 57, the question I find myself wondering is, has age and regret at last eaten into Charlie’s determination. I can’t help wondering if it could possibly now be the time for him to turn over a clean sheet, and spend his retirement years as a free man.

Kommentera