Jag blir så trött på…

Vad ska man kalla det. Inflation på rädsla, eller uttryck för ständig rädsla. Blir liksom irriterad att på i typ varenda nyhetsprogram jag ser varje kväll senaste veckorna handlar det om rädda tjejer på festivaler och konserter. Och om att det sker övergrepp. Jag blir liksom… Trött på vinklingen kanske. Det är väl redan uppenbart att det alltid finns en inneboende rädsla hos typ alla kvinnor som de flesta män inte kan sätta sig in i. Och övergrepp har skett i alla tider (för den skull är det inte acceptabelt men det ska jag väl inte behöva skriva egentligen). Men jag gillar inte det att det belyses som nåt ”nytt”. Det är absolut jättebra att fler anmäler, så statistiken blir mer sanningsenlig, och på det viset kan jag förstå nyhetsvärdet i det. Men blir ändå trött. Varför? Jag kanske är ute och cyklar nu ju… Kanske är det jättedrygt av mig att irriteras. Men jag känner mest att det ältas, och visas bara upp en redan befäst offerbild av rädda kvinnor, det är inte konstruktivt på något vis och det är inte den bild jag vill se av kvinnor på nyheterna. Reportrarna liksom fiskar efter: När var du riktigt rädd senast..?!
Och det är heller inget av det jag sett senaste veckorna trots uppmärksamheten, som skulle vara nån slags revolutionerande lösning på vissa mäns kvinnosyn (grunden i hela problemet och varför det tas upp på nyheterna).

Eller så här; det jag får mest problem med är kanske att på sätt och vis får jag lite dåligt samvete för att jag inte identifierar mig som en ”rädd tjej”(?) Det tas upp gång på gång på gång, och trots det känner jag inget. Jag är typ aldrig rädd. Och det har jag mer än en gång fått förklarat för mig är fel då. En ytlig bekant drog den här en gång: ”Du kan ju aldrig lämna en cykel olåst, då fattar du väl att den blir snodd? Så du fattar väl att du ska inte gå över ett öde industriområde på vägen hem för…..” osv ja ni fattar. Vi kom kort sagt inte överens. Jag hävdade och hävdar fortfarande att det är inte den som lämnar cykeln olåst eller går hur hen vill om natten som gör nåt fel nånsin. Att det kunde vara ett aktivt val att inte vilja vara rädd fattade inte den där bekanta till mig.

Jag har väl iofs haft tur, har aldrig råkat ut för nåt allvarligt övergrepp. Så vem är jag egentligen att säga nåt. Jag kanske därför är naiv, men vill låta mig vara det. Jag tänker inte vara eller bli medvetet rädd. Eller ja, inte mer än vad som redan ingått i min uppfostran i hela livet från samhället. Som ett vardagligt exempel: idag på min löprunda bland vatten och skog började av nån anledning tänka på den där unga tjejen som blev överfallen och mördad i Upplands Väsby när hon var ute och sprang, precis som jag. Det kändes så overkligt. Hade hon sprungit i ett lika meditativt tillstånd som jag, i lika bra väder, och helt plötsligt dök han upp och tog hennes liv? Det var helt absurt att fatta eller föreställa sig. Sen när jag var ca 25 meter från stället jag brukar vända på så hörde jag nåt gäng på X antal killar. De badade förmodligen, grillade, vad vet jag… Men vi var alla mitt ute i skogen, och de hade inte sett mig ännu. Min kropp fattade då beslutet innan jag ens tänkte aktivt med hjärnan själv; jag vände direkt. Det kändes på sätt och vis så himla dåligt där på vägen tillbaka när jag började tänka… Men det besparar mig att veta vilka de ens var, eller hur många de ens var, eller om de skulle gett mig nån notis om att jag sprang igenom deras kvällshäng och vände. Jag misstänker dem knappast för att varit potentiella våldtäktsmän eller mördare. Men jag inser i efterhand att jag valde att inte ens riskera nån slags konfrontation på just det stället.

Inser hur tragiskt det är… Så allt det här är kanske bara motsägelsefullt. Men jag vill vägra vara rädd i (onödan) med reservation för att jag uppenbart tar till vissa åtgärder innan jag ens hinner tänka, i ren instinkt, när jag möter män i grupp… Sorgligt men sant. Allt det här hade nog varit annorlunda om jag en enda gång under mitt vuxna medvetna liv på nyheterna på tv eller tidningar nånsin hade hört nåt om nån en enda man som blivit mördad eller våldtagen i tex ett motionsspår.
Tänker trots allt inte bli mer aktivt rädd, bara nej tack.


2 svar på Jag blir så trött på…

  1. Sofia.torneke@hotmail.com'
    Sofia 12 juli, 2016 kl 15:50 #

    Känner igen mig väldigt mycket. En del i rapporteringen som stör mig också är att det kommer så ”lägligt” samtidigt som i princip alla partier börjar prata om ”svenska värderingar” i en implicit kontrast till värderingar som människor som flyr hit har med sig. Allting blandas så att bilden blir att det bara är utrikes födda som våldtar och trakasserar. Jag skulle vilja se verkliga siffror på om problemet verkligen växer eller om det bara är politiskt tacksamt att prata om det nu..

    • miss KissMiss 13 juli, 2016 kl 20:18 #

      Så himla sant skrivet av dig..Och ja otroligt tragiskt. Uttrycket ”svenska värderingar” är typ det dummaste som finns.

Kommentera