Krönika RSS feed for this section

Jag blir så trött på…

Vad ska man kalla det. Inflation på rädsla, eller uttryck för ständig rädsla. Blir liksom irriterad att på i typ varenda nyhetsprogram jag ser varje kväll senaste veckorna handlar det om rädda tjejer på festivaler och konserter. Och om att det sker övergrepp. Jag blir liksom… Trött på vinklingen kanske. Det är väl redan uppenbart att det alltid finns en inneboende rädsla hos typ alla kvinnor som de flesta män inte kan sätta sig in i. Och övergrepp har skett i alla tider (för den skull är det inte acceptabelt men det ska jag väl inte behöva skriva egentligen). Men jag gillar inte det att det belyses som nåt ”nytt”. Det är absolut jättebra att fler anmäler, så statistiken blir mer sanningsenlig, och på det viset kan jag förstå nyhetsvärdet i det. Men blir ändå trött. Varför? Jag kanske är ute och cyklar nu ju… Kanske är det jättedrygt av mig att irriteras. Men jag känner mest att det ältas, och visas bara upp en redan befäst offerbild av rädda kvinnor, det är inte konstruktivt på något vis och det är inte den bild jag vill se av kvinnor på nyheterna. Reportrarna liksom fiskar efter: När var du riktigt rädd senast..?!
Och det är heller inget av det jag sett senaste veckorna trots uppmärksamheten, som skulle vara nån slags revolutionerande lösning på vissa mäns kvinnosyn (grunden i hela problemet och varför det tas upp på nyheterna).

Eller så här; det jag får mest problem med är kanske att på sätt och vis får jag lite dåligt samvete för att jag inte identifierar mig som en ”rädd tjej”(?) Det tas upp gång på gång på gång, och trots det känner jag inget. Jag är typ aldrig rädd. Och det har jag mer än en gång fått förklarat för mig är fel då. En ytlig bekant drog den här en gång: ”Du kan ju aldrig lämna en cykel olåst, då fattar du väl att den blir snodd? Så du fattar väl att du ska inte gå över ett öde industriområde på vägen hem för…..” osv ja ni fattar. Vi kom kort sagt inte överens. Jag hävdade och hävdar fortfarande att det är inte den som lämnar cykeln olåst eller går hur hen vill om natten som gör nåt fel nånsin. Att det kunde vara ett aktivt val att inte vilja vara rädd fattade inte den där bekanta till mig.

Jag har väl iofs haft tur, har aldrig råkat ut för nåt allvarligt övergrepp. Så vem är jag egentligen att säga nåt. Jag kanske därför är naiv, men vill låta mig vara det. Jag tänker inte vara eller bli medvetet rädd. Eller ja, inte mer än vad som redan ingått i min uppfostran i hela livet från samhället. Som ett vardagligt exempel: idag på min löprunda bland vatten och skog började av nån anledning tänka på den där unga tjejen som blev överfallen och mördad i Upplands Väsby när hon var ute och sprang, precis som jag. Det kändes så overkligt. Hade hon sprungit i ett lika meditativt tillstånd som jag, i lika bra väder, och helt plötsligt dök han upp och tog hennes liv? Det var helt absurt att fatta eller föreställa sig. Sen när jag var ca 25 meter från stället jag brukar vända på så hörde jag nåt gäng på X antal killar. De badade förmodligen, grillade, vad vet jag… Men vi var alla mitt ute i skogen, och de hade inte sett mig ännu. Min kropp fattade då beslutet innan jag ens tänkte aktivt med hjärnan själv; jag vände direkt. Det kändes på sätt och vis så himla dåligt där på vägen tillbaka när jag började tänka… Men det besparar mig att veta vilka de ens var, eller hur många de ens var, eller om de skulle gett mig nån notis om att jag sprang igenom deras kvällshäng och vände. Jag misstänker dem knappast för att varit potentiella våldtäktsmän eller mördare. Men jag inser i efterhand att jag valde att inte ens riskera nån slags konfrontation på just det stället.

Inser hur tragiskt det är… Så allt det här är kanske bara motsägelsefullt. Men jag vill vägra vara rädd i (onödan) med reservation för att jag uppenbart tar till vissa åtgärder innan jag ens hinner tänka, i ren instinkt, när jag möter män i grupp… Sorgligt men sant. Allt det här hade nog varit annorlunda om jag en enda gång under mitt vuxna medvetna liv på nyheterna på tv eller tidningar nånsin hade hört nåt om nån en enda man som blivit mördad eller våldtagen i tex ett motionsspår.
Tänker trots allt inte bli mer aktivt rädd, bara nej tack.

Fortsätt att läsa

Om sexköp och morallagar

Jag skulle vilja prata om sexarbete. Kommer ni ihåg hur det blåste till storm förra året efter att Amnesty International gick ut med att de röstat för ett förslag om att verka för avkriminalisering av sexarbete? Jag minns det klart och tydligt. Medlemmar gick ur till höger och vänster och i USA gick stjärnor som Meryl Streep, Kate Winslet och Lena Dunham ut med vädjan om att stoppa förslaget. Svenska Amnesty var snabba med att motsätta sig förslaget även de.

Det tog inte lång tid innan debatten var i full gång och på twitter samlade sexarbetare sina åsikter under hashtaggen #decriminalizesexwork. Behöver jag nämna att deras utrop var positiva sådana? Förmodligen gör jag det för av någon anledning så fortsätter man att tysta just oss som påverkas av beslut som dessa.

Vad krävs egentligen för att sexarbetare ska inkluderas i debatten om sexarbete? När ska våra röster höras istället för högt uppsatta politiker som gör allt i sin makt för att få oss att framstå som knappt byxmyndiga, trasiga småflickor vars liv för all framtid är förstörda sedan vår oskuldsfullhet stulits ifrån oss? Hur många gånger ska vi behöva förklara att kriminaliseringen av sexköp försätter oss i otrygghet?

Här stoltserar vi fortfarande med den svenska modellen. ”Gör som i Sverige!” Säger vi. Här straffas de onda torskarna och de stackars, stackars småflickorna får hjälp och stöd för att ta sig ur sin självdestruktivitet och självskadebeteende. (För gud förbjude att någon skulle sälja sex av egen lust och vilja). Försöker någon sexarbetare föra sin egen talan så tystas hen med en kram och ett klippkort hos psykologen.

Tänk att vi idag, 2016 inte har kommit längre. Vi fortsätter att reducera kvinnor till bara sina kroppar. ”Den svenska modellen visar hur fel det är att köpa en annan människa!” heter det. Ja men det är väl givet? Att köpa en annan människa kallas slaveri och liksom all form av människohandel är det väl alldeles självklart att det ska vara förbjudet. Men man köper inte en sexarbetare. Vi tar det igen, man köper inte en sexarbetare. Man köper på förhand bestämda tjänster. Ni hör skillnaden. Och börja nu inte blanda in trafficking. Jo, trafficking är en enormt viktig fråga som förtjänar all uppmärksamhet men den tillhör inte debatten om sexarbete. Vi har som sagt redan lagar gällande människohandel och exploatering. Jag läste någonstans (jag önskar jag kunde hitta var) att trafficking inte är mer förknippat med sexarbete än vad det är med textilindustrin eller bärplockning. Och visst ligger det väl mycket i det? Samtliga är ju industrier som präglas av stora delar arbetsexploatering, hemska arbetsförhållanden och på vissa håll barnarbete. Men gör det faktum att det finns textilfabriker som utnyttjar barnarbete att vi förbjuder kläder? Eller bärplockarnas hårda arbetsförhållanden att vi förbjuder sylt? Nej, det får oss istället att kämpa för förbättrade arbetsförhållanden och få ett stopp på barnarbetet.

Så varför tänker vi inte likadant när vi diskuterar trafficking vs sexarbete? Jo, för att det handlar om sex och om kvinnor. Det här är rakt igenom en moralisering, helt och hållet baserat på vissa människors personliga åsikter om vad som är rätt och fel och vad som är ett önskvärt försörjningsmedel. Kvinnlig sexualitet är fortfarande enormt skam – och tabubelagt. Och tyvärr kommer de här åsikterna ofta från de som påstår sig föra vår talan, nämligen högt uppsatta feminister och politiker. Varför lyssna på hundra sexarbetare när Anna Lindenfors eller Beatrice Ask formulerar sig så mycket bättre? Vad de gör är att bygga upp en kuliss. En falsk bild av vad som skulle vara sexarbetarnas bästa, när vad som egentligen sker är att industrin mörkläggs och arbetarna tvingas under jorden. Vad politikerna än försöker med, vad de än hoppas på så kommer sexarbetet alltid att finnas där. Det är därför frågan om avkriminalisering är så oerhört viktig.

Så vad innebär egentligen att avkriminalisera? Är det inte samma sak som att legalisera? Nej. Låt mig försöka redogöra.

När sexköpet är illegalt betyder det att det finns speciella lagar som beskriver de aktiviteter som anses kriminella och därmed berättigade till polisingripande. Blir sexköpet legaliserat avskaffas tidigare lagar och ersätts med en ny lagstiftning där aktiviteterna som nu är tillåtna – legaliserade, beskrivs. En legalisering innebär att sexarbetet styrs rakt igenom av föreskrifter och där särvillkor råder för de delar av branschen som inkluderats i lagstiftningen. Oftast har legaliseringen inneburit en licensmodell. Ta till exempel Queensland, Australien. Där tillåts endast ”bordeller” med upp till fem rum och de får inte tillhandahålla eskortservice. Ägaren måste skaffa tillgång till en lokal och sedan ansöka om tillstånd vilket kan ta ett par år att få och under den tiden kan alltså verksamheten inte vara igång och därmed inte generera några inkomster. Ett annat exempel är Holland med dess ”tippelzones”. Oberoende sexsäljare tillåts enbart att arbeta på tu man hand och kan dessutom inte dela arbetsplats med en kollega utan att riskera åtal.

Avkriminalisering å andra sidan innebär att strafflagstiftningen gällande sexarbete som utförs av samtyckande vuxna människor avskaffas och att sexbranschen betraktas som en affärsverksamhet likt vilken annan som helst. Man tar alltså bort de lagar som reglerar sexindustrin ur brottsbalken och det som tidigare varit brottsligt blir alltså inte längre straffbart. Det behövs inga nya specifika lagar för att reglera branschen utan man använder alla lagar som redan existerar. Till exempel beskattning, stadsbyggnadsplanering och bygglagar, anställningsskydd och handelsvillkor. Det påverkar alltså inte traffickinglagstiftningen eller lagar som förbjuder övergrepp, våld eller utnyttjande.

De som menar på att kriminaliseringen finns där för oss sexarbetares bästa lyssnar uppenbarligen inte på vad vi har att säga. Den nuvarande lagstiftningen tillåter våra hyresvärdar att vräka oss eftersom det är koppleri att hyra arbetsplats till oss. Likaså förlorar vi vår bostadsrätt om vi säljer sex i den. För att inte tala om hur svårt det är för oss att göra en bakgrundskoll på våra kunder då de gör allt i sin makt för att skydda sin identitet. Vi får därmed inte tillräckligt med information för att känna oss trygga. Vi får inte betala skatt eller starta fackförbund. Vidare kan vi inte ta till åtgärder för att öka vår säkerhet, som att bli körda till jobbet eller ha någon som vaktar utanför. Vi kan heller inte jobba tillsammans, detta då tredje part klassificeras som hallick. Skulle sexarbetet avkriminaliseras skulle det öka vår säkerhet enormt.

Så varför räknas vår fakta, våra upplevelser, våra åsikter fortfarande inte? Hur högt ska vi behöva skrika för att få våra röster hörda? Fjolårets debatt väckte hopp i mig. Jag trodde att frågan äntligen skulle få sin plats på tapeten. Märk min besvikelse när lågan släcktes innan den knappt hunnit börja lysa. Om inte ens en organisation som Amnesty International kan göra skillnad, vilken chans har vi andra?

xxx

Baby

Fortsätt att läsa

Det här i Köln

Har tänkt att jag vill skriva iaf något litet om det ett tag nu men inte haft tiden. Har läst mycket annat rent idiotiskt, enkelspårigt osv om det. Men en bra text jag läst är tex den här: Den gemensamma nämnaren vid övergreppen i Köln är kön, inte etnicitet.

Den sammanfattar bra det jag själv tänker om det, och det är skrämmande. Händelserna i sig är fruktansvärda, men åh så vanliga. Jag reagerar inte nämnvärt. Snacka om att vara skadad av sin samtid… Eller tillståndet i samtiden som antagligen varit realitet en stor del av historien. Det är minst sagt deppigt; det hela är normaliserat.

Sen vill vissa hitta anledningar för att få upp det hela i nytt ljus, men tycker som sagt inte att det behövs. Svaret på eventuella frågor finns redan. Det är vissa män som begår övergrepp mot kvinnor och har gjort i alla tider överallt på jorden.

Jag växte upp mina första 17 år i en instängd väldigt homogen småstad som det finns likadana överallt i hela Sverige, absolut ingen unik uppväxtmiljö alltså. Sen har jag bott i större städer och Stockholm inte prick lika länge men nästan ändå. Har en högst normal uppväxt alltså tror jag; har inte levt under en sten ensam i skogen och inte heller begränsats att växa upp och leva i en liten cirkel i Stockholms innerstad. Så när jag säger att jag tappat räkningen på hur många gånger män kladdat/tafsat/varit oförskämda och till och med våldsamma när jag sagt ifrån vid det förstnämnda, män av exakt alla åldrar, ursprung, utbildningsnivå, ålder, med mera, så vill jag att det tas på allvar och faktiskt som ett visst bevis på att det är män över lag som är problemet med sina värderingar gentemot andra medmänniskor, inget annat.

Det finns säkert någon siffra på hur många kvinnor som våldtas i sitt egna hem av sin egna man i detta nu. De utsätts för manligt våld, som är samma av ursprung som när män tar sig rätten att förgripa sig på kvinnor på fest på nyår i Köln, tafsa på okända kvinnor i tunnelbanan, kladda på klassfester i grundskolan, osv osv osv…

Fortsätt att läsa

Kära pappa-klippet

Ni känner igen den här, som folk överallt delat och hyllat ett tag? Jag är kanske på mitt allra gnälligaste humör nu, men jag vet inte om jag tycker den är så himla bra egentligen. Den säger  många sanningar, absolut. Den sätter till och med fingret på vissa problem som säkert många inte reflekterar över angående tjejers uppväxt. Den är helt enkelt väldigt sann i mycket. Men jag kan inte ta till mig detta (när jag dels redan är medveten om allt och det känns inte som nåt nytt under solen) men mest för att den nära slutet gör en sån extrem tabbe! Berättarrösten säger oss att: vi ska inte tillåta att killar kallar tjejer horor, för de är inte horor. Och ja ja jag fattar att den huvudsakligen fokuserar på att vi ska uppmärksammas på att inte spy skällsord omkring oss som i alla tider varit nedsättande för kvinnor. Men det stinker det klassiska Hora/Madonna-komplexet. Manusskrivaren hade kunna göra hela videon utan just den där meningen: Kalla ingen för hora som faktiskt inte är en hora! För hora fortsätter i den här videon att för alltid vara något dåligt. Man ska inte vara en hora, absolut inte!

Jag fattar att det är lite väl långsökt kanske att dra in hela grejen i en diskussion om bokstavlig prostitution. Men jag skulle iaf önska en lika välgjord film om sexuell frihet som exempel, där det inte handlar om en helt igenom ”duktig flicka” (med magisterexamen, älskad av allt och alla, gift och till ytan lycklig). Det känns som att nysta i bara en pytteliten ände av problemen. Största problemet är enligt mig att en tjej inte får bete sig horigt (Ja för seriöst, de som kallas horor över lag är ju inte de som misstänks sälja sex på riktigt, utan kanske bara ligger runt en del. Eller kanske kallas hora för att eventuellt misstänkas ligga runt; för att ligga runt ju är dåligt). Därför blir hora ett fult ord. Det känns som att filmen är kvar i slut-shaming-träsket på den punkten eftersom den säger i princip precis som majoriteten av samhället: ”Joo jag är feminist, men…….” -Att vara en hora är och förblir dåligt punkt slut.

Sen orkar jag inte ens gå in på att det är ett ofött barn som är berättarrösten… Alltså herre gud. Sponsrades hela grejen av Ja till livet? Tycker det bara är rätt obehagligt att ett foster får så mycket identitet.

Men ja allt är inte dåligt med videon som sagt, flera grejer är bra sanningar! Men de kan ni säkert räkna ut själva.

Fortsätt att läsa

Fysisk / Emotionell masochism?

Tänkte skriva en kort text om något som slagit mig till och från senaste åren, både när jag reflekterat över hur jag själv fungerar, och när jag talat med andra undergivna eller switch-personer. Det verkar inte vara ovanligt att pendla emellan eller helt byta preferenser, mellan starkt fysisk masochism och fysisk dominans, och mer psykisk förnedring/mental underkastelse. Det är nog mer regel än undantag att en person som träder in i BDSM-världen har vissa fantasier och kinks som sedan ändras och utvecklas mer eller mindre alltså.

(Bara en sak som bör förtydligas. Jag tänker inget alls på renodlad Sadism/Masochism som är frikopplad från Dominans/underkastelse nu. Det finns ju självklart, men som sagt den kategorin masochister är inte den jag tänkt på här.)

Det jag tänker iaf är att det är inte särskilt stor skillnad på förnedring och masochism. De är närbesläktade, med enda skillnaden att det ena händer i huvudet och det andra på huden.

Själv har jag svängt från att triggas och eggas enormt av fysisk smärta och underkastelsen i att utstå fysisk påverkan, till att tycka det är rätt ytligt och trist. Det duger inte längre. Jag vill istället förnedras, övertygas om min (i rollspelet) underlägsenhet. Jag vill misshandlas emotionellt och psykiskt.

Det låter ju knappast sunt när man skriver det i konkret text! Jag fattar det. Kanske därför det är mer tjusande, mer farligt… Det är större risker med att involvera hela sin själ än bara sin fysiska kropp – är ju ganska självklart.
Skulle vilja kalla det psykisk masochism. Tycker det är en bra och fungerande beskrivning av hur längtan efter eller upplevelse av riktigt bra förnedring känns. Det är eventuellt inte mer komplicerat än så.

samtycke2

Fortsätt att läsa

Drug play – Hot or Not?

Tänkte diskutera kring en väldigt komplicerad kink om jag får säga det själv: drug play. Nog mer brett än just bara den extrema kinken i och för sig, hela drog- och berusningsromantiken är väldigt komplicerad när det gäller all sex och framförallt BDSM.

(Kortfattad definition av drug play: rollspel där man drogas mer eller mindre medvetslös/lealös och en annan person har sexuellt umgänge med en och man är mer eller mindre omedveten om vad som händer, närliggande rollspel men utan att påverkas av någon substans är tex rape-play.)

Självklart ska alla få fantisera om allt. Då menar jag allt. Även något kriminellt eller ”sjukt”, bara man då är medveten om att verkligheten har en gräns. Men att förverkliga för riskfulla saker känns mest osmart. Det här med drug play verkar va en relativt vanlig fantasi, jag kan själv tända på tanken. Jag har även en bekant som i något år nu försökt hitta lämplig dominant man som ska droga henne och genomföra hela konceptet. Hennes största bekymmer är att hon vill hitta en drog hon blir förlamad i hela kroppen av men fortfarande vaken i huvudet så hon är medveten om allt som händer. Och hon letar alltså seriöst efter detta, både mannen och drogerna…

Det bara knyter sig i min mage. Tänker på allt som kan gå fel. Hur kommunikationen försvinner och kontrollen fullkomligt hamnar hos ena parten. Sedan allt det här med hur riskfullt det är att experimentera med substanser man egentligen inte känner till, och NEJ ingen kan sådant som expert (om man inte eventuellt är apotekare). Nu berör jag inte ens problematiken kring huruvida det är lagligt eller snarare inte, beroende på vad man har för syn på lagstiftning och eventuella rättsliga efterspel. Det här är bara  problematiskt.

Ordentligt drug play är ändå rätt så extremt för de flesta kanske. Något som är motsatsen, nämligen sjukt vanligt, är all den romantisering och mystifikation kring berusning och effekthöjande medel. Hur ofta har man inte knullat och följt med random person hem mer eller mindre helt väck av alkohol? Hur ofta förknippas inte sexuella äventyr med blöta utekvällar? Jag kan ju svara för egen del och det har hänt oräkneliga gånger. Endast en av dessa gånger minns jag att personen inte ville ha sex med mig när vi väl var hemma. Vi bara somnade. Jätteknäppt tänkte jag först. Men dagen efter förklarade hen att det hade varit helt uteslutet att ha sex med mig kvällen innan med tanke på hur full jag varit. Trodde typ jag hörde fel först eller att det var ett skämt, hade aldrig erfarit att någon resonerade så vettigt…! Den personen var nog ett undantag. Ganska få personer oavsett sexuell läggning verkar tänka så där, inte jag heller i regel.

Jag vill inte vara moraliserande och säger INTE att man ska ha nolltolerans mot minsta lilla berusning vid sex eller BDSM-utlevnad. Men när det snarare är motsatsens norm som råder med en lockan till och förhärligande av den kontrollbrist som kommer hand i hand med berusning (kanske till och med som en del i en maktförskjutning), då kände jag att det var på sin plats med en sådan här text ändå.

Fortsätt att läsa

Flickvänsmaterial-mentalitet och annat ofräscht

Tänkte att det här kunde va intressant att skriva om efter en kommentar på det här blogginlägget. Jag fick bekräftelse på att iaf en annan kände igen sig i att det är både skönt och viktigt att definiera/bestämma vissa saker för sig själv. Mer detaljerat: bestämma och ta kontroll själv över hur man vill leva, vad man värderar hos sig själv, sin roll gentemot andra.

Jag skrev att jag bestämt mig för att aldrig ångra något. På så vis kan jag aldrig göra något jag i efterhand skäms för eller mår dåligt av. Tänker jag ett varv till kanske det är lite felformulerat för jag menar nog ännu mera exakt: jag får ångra mig hur mycket jag vill, och det är inget fel i det. Rätten att ångra sig är en befrielse. Man måste inte göra rätt alltid. Man behöver inte vara duktig. Således stämmer det jag först skrev att jag aldrig ångrar något. ”Förlåter” jag alltid mig själv, eller rättare sagt; inte tar så allvarligt på misstag, så finns inget att ångra. Man kan ”ångra” att man följde med den och dem hem, käkat si och så många dagen-efter-piller med mera, men jaha big deal? Därmed stämmer det alltså att jag inte ångrar något, gjort är gjort.

Nu nånstans uppkommer ibland en monumental konflikt mellan hur jag resonerar och hur många män och kvinnor tänker kring kvinnor, könsroller, hur man ska leva, ha sex, hur leva upp till underförstådda normen helt enkelt. Vissa verkar ha missat tåget jag med flera hoppat på, jag fattar inte varför. Vad gör ni kvar på perrongen för misogyna idioter?  

De fullkomliga idioterna är alltså de som förkastar kvinnor som är som jag rent allmänt; som ”slampor”. Dessa upplever jag dock är en mindre och mindre del i takt med att äldre generationer dör ut. Jag syftar t.ex. på de här värderingarna att en kvinna ska vara oskuld tills bröllopet, vara en ickesexuell varelse över huvud taget; endast en moder helt enkelt. Det finns ju knappt längre tack och lov.

Men en hel del halvidiotiska värderingar lever i högsta grad hos kanske majoriteten av Sveriges befolkning. Nu kommer vi till flickvänsmaterial-mentalitet. Ett så hemskt sunkigt ord… Jag ljuger ju knappast när jag säger att jag är helt säker på att jag och samtliga veniabloggerskor inte klassas in i kategorin ”flickvänsmaterial”. Redan för ca sju år sedan när jag började ha mer ordentligt kinkysex slog mig tanken: ”Jag kommer ju aldrig kunna ha en relation med en vanilj-man… Eller en man som är mindre kinky än jag. Det finns ingen återvändo!” Det var lite tråkigt att tänka på för samtidigt hade jag ju så himla roligt i allt jag gjorde. Men att tänka tanken att skaffa en vanilj-kille och berätta om mina gangbangs, visa bilder på gamla blåmärken, beskriva den sköna känslan vid våldtäktsrollspel och strypsex osv, det var ju helt otänkbart. Jag kände av den eventuella problematiken redan då. Alternativet tänkte jag var att ljuga eller hålla hela ens förflutna hemligt men hur bra skulle det vara på en skala?

Det var det. Men bara för något år sen stötte jag på det sist bland mina vänner… Tog en fika med en kompis och vi pratade rent allmänt, han hade börjat dejta en ny tjej, han var ovanligt optimistisk den här gången, och hans lysande glädje smittade av sig till mig ända tills han sa nåt i stil med: ”Hon är en riktigt fin tjej!! Har varit med i bdsm-svängen länge liksom, men inte varit runt med alla. Ingen slampa liksom!” Jag kunde inte reagera där och då för det var en så liten mening och jag tror inte han fattade ens själv vad han sa och hur det riktade sig till just mig. Han hade därtill själv varit med och knullat mig på några gangbangs genom åren! Alltså fattar ni dubbelmoralen eller måste jag rista in det med stora bokstäver i min föraktfulla spya som framkallas på grund av det här?! Jag blev i alla fall helt överraskad och nollställd. Det smög sig på så subtilt, den där lilla markeringen att det är skillnad på kvinnor och kvinnor.

Nu är ju inte det här ett problem för mig för jag är både mognare och självsäkrare idag och skulle ändå aldrig ens kissa på en person som slänger sig med idéer som flickvänsmaterial. Men det är beklämmande för hela vårat samhälle att så inskränkta värderingar fortfarande råder, jag blir ledsen och arg och motiveras bara ännu mer att fortsätta blogga här.

bat2

Fortsätt att läsa

Om normalitet

Jag tänker emellanåt mycket på vad som är meningen med Venia för mig. Vad jag vill få ut av detta och varför jag fortsätter. Skulle jag inte ha en egen mening skulle jag förstås sluta, eller kommer sluta, om så sker.

Återkommer alltid till det här med att jag vill belysa det icke-normativa (när det gäller sex/relationer/känslor). För det är där, i det som av majoriteten klassas som minoritet och icke-normativt, något intressant ligger.

Så på sätt och vis har jag ett mål som inte är helt egoistisk: att bredda det ”normala”, att bidra till att Pride-tåg en gång i framatiden inte kommer behöva finnas (för alla sexualiteter kommer vara lika normala). Att jag i en framtid inte skulle varit så noga med att vara anonym här och rädd för att outa mig. Att kämpa för det icke-normativa stort som smått; det är mitt syfte och drivkraft.

Det kan vara så mycket. Tex att uppmärksamma andra relationsformer än den vanligaste som otvivelaktigt är den monogama. Att stå stark och stolt när jag blir förnedrad, för det är verkligen inte ”normalt” beteende i ett samhälle om man samtidigt säger sig vara för jämställdhet. Att visa att man kan tigga om smärta, älska blåmärken och svidande örfilar, spottas i ansiktet och pissas på. Att vara framgångsrik och undergiven. Hejja på alla som tänder på kraftig åldersskillnad. Hylla bi-homo-trans-sexualitet tills det får samma normal-stämpel som heterosexualitet. Uppmuntra diverse totalt skruvade smala rollspel man kan fantisera om. Med mera med mera med mera…

Även om jag inte sysslar med vissa grejer själv alltså så vill jag uppmuntra det bara det är icke-normativt, det är kriteriet. Det normala behöver ingen uppbackning, alla accepterar det redan.

Kanske därför jag har svårt emellanåt att ”stå för” sådant som är så vanligt och konventionellt. Som det här med traditionellt manliga män som jag skrev om lite här. Eller att jag är så typiskt tjejig som person i intressen osv. Eller bara det faktum att även fast jag har sex med kvinnor ibland ändå inte skulle kalla mig själv mer än heterosexuell när det kommer till kritan (seriösa relationer).

Men jag hoppas jag ger mest plats åt att nå ut härigenom med mer icke-normativa synvinklar och aspekter iag! Jag hoppas verkligen.

För den skull hetsar jag inte på att jag eller någon ska bli mer icke-normativ och alternativ  ”bara för att” förstås. Det hoppas jag ingen tror. Men nu har jag förklarat lite hur jag prioriterar min energi, vad jag finner drivkraft ifrån, och vad jag tycker är viktigast att stötta och uppmuntra lite extra i livet. Just här måhända mest ur sex och samlevnads-perspektivet.

d4a400

Valfritt att reflektera hur man vill över normalitet kontra denna bild, håll till godo.

Fortsätt att läsa

Porren bör expandera – inte strypas

Det har blåst nytt liv i porrdebatten. Under ett seminarium på Almedalsveckan lanserades kampanjmanifestet #porrfritt. Manifestet är ett resultat av samarbete mellan Sveriges Kvinnolobby, Roks och Unizon och målet är dels att det ska göras en utredning kring hur man ska kunna tillämpa kopplerilagen på pornografiska produktioner, samt att föreslå en lagändring som stryper distributionen. Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer) ordförande Zozan Inci fortsätter antiporrkampanjen med en debattartikel  där hon skriver att porrfilmer bevisligen gör män aggressiva och att unga människors syn på sex förvrängs och manipuleras. 

Diskussionen kring porr verkar aldrig gå ur tiden och självklart är det så att pornografi i någon mening har normaliserats och därmed ständigt finns omkring oss, om det så är i parfymreklamer eller på hyllorna i hörnet av videobutiken. Att säga att ingen blir påverkad av den utspridda exploateringen vore förstås lika delar naivt och dumdristigt men för att på allvar kunna ta sig an porrdebatten och föra argument som på något vis ska vara hållbara så måste man lära sig skilja på äpplen och päron. Man kan inte förvänta sig kredibilitet i en fråga om man inte kan skilja på de begrepp som definierar den.

För att porrdiskussionen över huvud taget ska kunna leda någonstans måste man sluta anta att allt som kan höra ihop per definition alltid måste göra det. Så fort ordet pornografi kommer på tal talas det hejvilt om trafficking, barnpornografi och kvinnomisshandel. Självfallet är det problem som vi aktivt bör motarbeta men att säga att de har uppstått inom eller på grund av porren är ju att direkt blunda för eller ifrågasätta alla som faller offer i sina egna hem och/eller av dem som inte har någonting med den kommersiella porrindustrin att göra. Ja, visst finns det mycket att göra för att på något vis tvätta porrindustrin ren ifrån övergrepp och utnyttjande – men att förbjuda den som sådan kommer inte att göra någon skillnad vad gäller övergrepp i övriga delar av samhället. Det som måste ske är att få bort normaliseringen av kvinnoförtryck i vardagen, först därefter kan porrindustrin (och för att inte tala om mode och reklamindustrin) komma att påverkas som ett resultat av detta.

Hur ska det kunna ske några framsteg i debatten när man gång på gång sätter likhetstecken mellan pornografi och trafficking, fantasi och verklighet och för att inte tala om: kvinnor och barn? På vilket sätt är det att främja jämställdhet när man jämt och ständigt fråntar kvinnor rätten till sin egen sexualitet, bara för att den inte faller inom ramen för hur den bör se ut? För det är precis vad man gör när man börjar lägga sig i vuxna kvinnors aktiva val. Man omyndigförklarar dem och gör dem till offer.

Argumenten emot porr har inte genomgått någon vidare utveckling samtidigt som porren ständigt utvecklas och expanderas. Det Zozan Inci säger är ingenting vi inte hört förut. Det är längor om hur kvinnor förtrycks för att behaga männen och hur vi får en felaktig bild av vad sex ska vara. Visst finns det mycket porr som riktar sig till heterosexuella män, porr som visar just hur kvinnor gör olika saker för mannens njutning, men all porr som görs för homosexuella män då? För homosexuella kvinnor? Porr för dominanta transpersoner? Porr för män som tänder på mattpiskor eller napoleonbakelser? Ska den också förbjudas? Eller är det bara den specifika sortens porr ni reagerar på som bör förkastas? Porrindustrin (måste det här förtydligas att det syftar på porr gjord av/med samtyckande vuxna?) är i allra högsta grad inkluderande och öppensinnad. Det finns någonting för alla och ingen behöver skämmas över sin läggning. Är det inte klokare att istället försöka sprida den öppenheten? Vidga idén om vad sex ska vara, lära unga att så länge det sker under samtycke mellan alla inblandade är det bara bra att experimentera? Porrmotståndarna måste acceptera att sex inte bara kan se ut på ett sätt. Det kan inte bara vara snälla missionären mellan en man och en kvinna som räknas som godkänd sexuell aktivitet. Vi kan inte fortsätta uppfostra våra barn till att tro att man måste vara till viss del madonna för att få vara lite hora.

Att förbjuda porr är inte att arbeta för jämställdheten, det är att kväva den. Vi måste istället låsa upp dörrarna för kvinnors rätt att välja sin egen väg, hur slampig den än må vara. För självvald promiskuitet är glädjefylld och förlösande. Den lyckliga horan har allt för länge gömts undan och blivit utmålad som något av en myt eller påhitt men hon är i allra högsta grad verklig och dessutom jävligt trött på att tystas och nedvärderas. I synnerhet av andra kvinnor som påstår sig föra hennes talan.

 

 

 

Fortsätt att läsa

Monogami – ett inlärt relationsmönster?

Jag betraktar mig själv som monogam. Tänkte att det kan vara intressant att diskutera vidare kring varför jag med flera är det. För egen del kan en stor bidragande orsak till detta faktum mycket möjligt vara att det är ett inlärt mönster. Helt generande okritiskt har jag lärt mig och förstått att detta är mallen att leva efter. Det är så ”det ska vara”. Sensmoralen i de flesta tv-serierna och filmerna vill inte sällan tala om för oss att det är 1+1 som gäller. Allt som står utanför denna norm är udda och ofta fel. Det har många gånger varit samhällets budskap. Det är inte förrän på senare år som jag har kommit i kontakt med andra konstellationer.

Antagligen är det den inlärda mallen som präglar mitt tänk rörande relationer. Jag gillar verkligen det här med att höra ihop med någon som vill detsamma med just mig. Skulle jag tycka på samma vis om jag hade växt upp i ett samhälle som välkomnade polygami lika mycket som monogami? Det kan jag aldrig veta helt säkert.

Det skulle vara väldigt underlättande för mig att vara mer öppen. Men som det ser ut nu så fungerar jag inte så och jag vill inte tvinga mig till något bara för att. Förnuftet skulle säkert supporta det men hjärtat och känslorna vill någonting annat. Jag gillar tvåsamhet helt enkelt. Med det sagt betyder det inte att jag fördömer andra som valt andra relationsformer. Vill inte heller säga att jag alltid kommer att vara monogam, jag överlåter det till framtiden!

Jag tror inte att en relationskonstellation är bättre än någon annan. Vi gillar och vill olika saker och vi måste låta det vara så. Vi kan göra reklam för det vi tycker är bra, men bör passa oss från att se ner på konstellationer vi själva inte ingår i. Huvudsaken är att du och jag trivs bra med vad-det-nu-är för situation vi befinner oss i för tillfället. För mår vi bra så blir världen en lite bättre plats.

Fortsätt att läsa