Monogami – ett inlärt relationsmönster?

Jag betraktar mig själv som monogam. Tänkte att det kan vara intressant att diskutera vidare kring varför jag med flera är det. För egen del kan en stor bidragande orsak till detta faktum mycket möjligt vara att det är ett inlärt mönster. Helt generande okritiskt har jag lärt mig och förstått att detta är mallen att leva efter. Det är så ”det ska vara”. Sensmoralen i de flesta tv-serierna och filmerna vill inte sällan tala om för oss att det är 1+1 som gäller. Allt som står utanför denna norm är udda och ofta fel. Det har många gånger varit samhällets budskap. Det är inte förrän på senare år som jag har kommit i kontakt med andra konstellationer.

Antagligen är det den inlärda mallen som präglar mitt tänk rörande relationer. Jag gillar verkligen det här med att höra ihop med någon som vill detsamma med just mig. Skulle jag tycka på samma vis om jag hade växt upp i ett samhälle som välkomnade polygami lika mycket som monogami? Det kan jag aldrig veta helt säkert.

Det skulle vara väldigt underlättande för mig att vara mer öppen. Men som det ser ut nu så fungerar jag inte så och jag vill inte tvinga mig till något bara för att. Förnuftet skulle säkert supporta det men hjärtat och känslorna vill någonting annat. Jag gillar tvåsamhet helt enkelt. Med det sagt betyder det inte att jag fördömer andra som valt andra relationsformer. Vill inte heller säga att jag alltid kommer att vara monogam, jag överlåter det till framtiden!

Jag tror inte att en relationskonstellation är bättre än någon annan. Vi gillar och vill olika saker och vi måste låta det vara så. Vi kan göra reklam för det vi tycker är bra, men bör passa oss från att se ner på konstellationer vi själva inte ingår i. Huvudsaken är att du och jag trivs bra med vad-det-nu-är för situation vi befinner oss i för tillfället. För mår vi bra så blir världen en lite bättre plats.


2 svar på Monogami – ett inlärt relationsmönster?

  1. Johnnie D 11 juli, 2015 kl 20:28 #

    Intressant! Jag är monogam, men ingen, inte ens det faktum att jag vuxit upp i en släkt där monogami varit en självklarhet. Det handlar möjligen om att jag känner mig splittrad annars. Att min partner och jag vill ha en djup, tvåsam relation utan att krångla till det i onödan. Visst har jag erfarenhet av polygami också, men det har sällan fungerat; komplicerade känslor hos endera parten, kanske båda, praktiska problem – likt ett söndrat hem ibland – och kanske någon gång en sorts ensamhet. Oundvikliga jämförelser (så kom jag på att 8 förhållanden samtidigt faktiskt inte funkar) mellan samtliga inblandade, och en önskan att uppnå närhet, samhörighet, ha tid för varandra. Så fort jag lämnade föräldrahemmet var polygami livsstilen omkring mig, och som jag var en del av. Visst passade det bra ibland, jag tror alla fick ut bra saker av det. Flersamhet var en självklarhet. Jag ångrar bara vissa delar av vad som hände, och att det kunde kännas slentrianmässigt, påtvingat istället för att skänka frihet. It takes one to know one, komplexa människor är intressantast, vill man vara med en tar det tid och uppmärksamhet – därför vill jag vara monogam. Tack för fint inlägg!

    • Submassive 12 juli, 2015 kl 02:57 #

      Ett stort tack för ditt fina inlägg!

      Ju fler människor som ingår i en relation, desto fler känslor och verkligheter måste tas hänsyn till. Allas upplevelser ska väga lika tungt, alla är lika mycket värda.

      Jag har inte så mycket erfarenhet av polygami alls så jag kanske inte bör uttala mig i frågan, men jag gissar att denna relationskonstellation inte behöver vara enklare än den monogama varianten. Det man jämt bör utgå från är sig själv. Vad mår JAG bra av? Läste en del inlägg om polygami på Venia och jag tänkte att det kanske är detta jag BORDE gilla. Men.. sen kom jag på att vi alla är så otroligt olika. Jag föredrar att hålla mig till EN person (när jag ingår i ett förhållande). Så är det med det helt enkelt. Så fungerar jag för tillfället. Sedan får vi se.. ingenting står skrivet i stjärnorna!

Kommentera